Ja, det var på min gata....

....som det brann på häromdagen. I torsdagskväll. Jag satt hemma hos en kompis i Vä och vi hade ätit och druckit vin. Min telefon ringer ett par gånger och jag ignorerar den i början. Sedan bestämmer jag mig för att svara. Då är det Filip (som befinner sig i Grytgöl) som ringer och säger att det brinner hos oss eller grannen. Hinner inte mer än att lägga på så ringer grannen Camilla och är lite upprörd. Vart är du Karin? Kom hem! Det brinner hos grannen. Vi slängde oss i bilen, Jesper körde oss. När vi kom till korsningen upp till vårt hus tror jag aldrig jag sett så mycket folk i Öllsjö. Tände till lite där och ropade ur bilen om folk inte hade bättre för sig än att stå och glo på andra människors olycka. När jag väl kastat mig ur bilen så är det både folk jag känner som försöker eller försökt att hjälpa till som är där och folk jag aldrig sett överhuvudtaget. Det var hos Jörgen och Eva som det brann. Det var deras garage som hade tagit fyr. De sa att de helt plötsligt hört en smäll och sedan stod garaget i lågor. De var oskadda och alla djuren med. Tack och lov bara materiella skador. Det går ju att ersätta. Sedan hade jag lite pyssel med att vänligt men bestämt be folk gå och inte stå och stirra. De lämnade faktiskt platsen dock under muttranden och lite argumenterande. 

Fullt pådrag.

Jag kan förstå att folk blir oroliga och nyfikna. Men jag gillar inte alls när folk utan skam i kroppen bara står och glor och har mage till att fotografera och filma. Speciellt också när man inte har någon som helst anknytning hit. Folk som i vanlig fall inte har ett ärende på den har gatan överhuvudtaget. Branden släktes och de brandmännen gjorde ett bra jobb. När det hela lugnat sig lite så kokade jag kaffe och fixade kakor så brandmännen och grannarna fick något i magen. Nu är det bara jobbigt efterarbete för grannarna med rivning, återuppbyggnad och försäkringar med mera.